Fackets tid är nu!
Sträckläser Anna Danielsson Öbergs och Tommy Öbergs bok om facken i Europa, Facklig kräftgång. Det är en paradox, tycker jag, att i en tid när facken verkligen behövs så sjunker medlemstalen. Till och med i Sverige där det ännu inte är accepterat att hota fackligt anslutna med sparken.
”Vi har misslyckats med att väcka de ungas intresse, att visa vad facket är bra för” är ett av svaren författarna får när de ställer frågor runt de senaste decenniernas fackliga tillbakagång. Ja, det ligger nog en del i det. I Sverige tror jag också att facket av många uppfattas som en stelnad kusin till myndigheterna, ibland rättvist, ibland orättvist. Och i Sverige är ”facket” i debatten ofta detsamma som LO-facken trots att vi , till skillnad från många andra länder har riktiga fackförbund också för tjänstemän, för akademiker. Det finns alltså inget ”facket” utan en mängd olika organisationer med mycket olika synpunkter på arbetsmarknaden och arbetslivet.
Ointresset för facket är en pendang till politikerföraktet och ett tecken på att det är svårt att representera grupper som man själv inte längre tillhör. Att klyftorna mellan de förtroendevalda och deras väljare har vuxit för mycket. Det måste gå att motverka. För just nu, när antalet tidsbegränsade anställningar växer, när papperslösa utnyttjas i svenska hem och restaurangkök, när utländska arbetare trillar ned från taken för att ingen längre följer arbetsmiljölagarna och facken inte får komma till skolan och lära eleverna om vilka regler som borde efterlevas, behövs det som mest. För alla som har som ambition att verka på arbetsmarknaden i Sverige, Europa,Världen. De fackliga rättigheterna är som demokratin, något som ständigt måste återerövras
Far ror, mor är en orm!
Dagens Nyheter tycker att vi ska överraska mor med en kokbok i dag, på mors dag. Tack ska ni ha jag har kokböcker så det räcker. Jag vill hellre ha en kock. Eller en maskin där jag kan ladda in råvarorna på morgonen innan jag går till jobbet, sätta timern och sedan ta ut en fräsch finskuren sallad när jag kommer hem från jobbet. Det vore något. För många år sedan skrev vi i Ingenjören om smarta hem och smarta kylskåp som skulle kunna tala om för dig när du behövde handla och vad och kanske också komma med middagsförslag. Det lät ganska ogenomtänkt redan då och har inte blivit något. Än, ska jag kanske säga. Det är ju inte så konstigt. Vad tror man att en människa som har en påse halvruttna morrötter, en halv burk laxost, ramlösa, yoghurt och litet gammal potatisgratin behöver handla? Och kan man göra en god middag av innehållet i det kylskåpet? Inte jag i alla fall om jag så får Annas sparmat till mors dag.
Men jag hoppas alltså att jag slipper.
(Vad det blev? Jo jag hade sett ett recept på en mazarinkaka med rabarber i en tidning (hade inte talat om det för kylskåpet) och så gick jag och handlade färskpotatis och lax och bjöd mina barn på.)
Rör inte min radio!
Blått genomskinligt hölje, vev för att ladda själv och solceller. vad mer kan man önska sig av en radio. Inte mycket!
Så var det bevisat. Jag är i grunden teknikfientlig. En bakåtsträvande nörd som inte ser det positiva i utvecklingen. Jag har separationsångest.
I mitt badrum står en tingest med en avbruten antenn på. Framsidan är liksom räfflad och den vilar på ett litet utfällbart stöd av smutsig plast. Jag fick den någon gång sent 80-tal när jag tog en prenumeration på tidningen L’Express. Sedan dess har den dagligen levererat P1 till mig när jag yrvaket står framför spegeln eller försöker undvika att mina tidskrifter blir våta i badet.
Nu är det slut.
Inte för att denna utmärkta apparat, som måste vara något av varje vinsthungrande tillverkares mardröm, har fallit för ålderstrecket eller måste desinficeras ut ur de levande bakteriehärdarnas värld. Nej, teknikskiftets lieman skymtar.
Med sig kommer den även att ta min underbara, dynamo-och soldrivna blå plastradio från MOMA som min man är så avundsjuk på, och den fantastiska retroapparaten jag har i köket och som vi köpte innan vi flyttade ihop. Vad ska ersätta dem? Ett system av ettor och nollor – nollor tycker jag. Min svärmors fantastiska lilla radio på landet, en klassiker från 60-talet, en rektangulär låda med fyra knappar och en ratt. Suck. Allt var bättre förr. I framtiden kommer jag likt de stockholmska trädmördarna irra längs raderna av digitalradioapparaterna på El-giganten (om de inte har hunnit gå i kk) utrustad med giftampuller att i ett obevakat läge klämma in i de förhatliga tingestarna. Revenge!
Stockholm Motala, over and out.
(Den här finns också publicerad på redaktionsbloggen för ingenjoren.se)
Inga gratisluncher mer!
Ja det sägs ju att det inte finns några gratisluncher men journalistiken har ganska länge bjudit generöst i den fromma förhoppningen att annonserna på webben skulle bidra med lika mycket pengar som de hade gjort för den tryckta upplagan. Det hände inte. Instället gick ett antal tidningar omkull och det blev ännu mindre pengar till bra journalistik eftersom sådan tar tid och tid som bekant är pengar. Men nu händer det grejer. DN presenterade för några dagar sedan sitt nya digitala prenumerationserbjudande. Det omskrivs som en möjlighet att få hela innehållet, både webb och det som finns i den tryckta upplagan. Att prenumerationen ger tillgång till hela paketet måste rimligen betyda att den som inte betalar får nöja sig med betydligt mindre. Jättebra tycker jag! Journalistik som ger ny kunskap och nya insikter är inget man river av på en kafferast. Och inte i ett blogginlägg. 
Form och innehåll…..eller tvärtom
Hittar den här i bokhandeln i Skrapan. Blir misstänksam. Den har samma blänkande omslag som en reklambroschyr för hemkörda matkassar jag fick härom dagen. Omslagets papper signalerar reklam. Eller är det så att min hjärna har svårt att få ihop ett seriöst ämne som filosofi med en tidskrift som delar hylla med modemagasin och golfdito? En av slutscenerna i Monty Python’s Meningen med livet dyker upp i skallen. Ni vet när det amerikanska paret som har dött av laxmoussen kommer till himlen och ska inta sin måltid i restaurang ”the dungeon” och väljer filosofi från menyn. De startar i meningen med livet, går via schlalger och hamnar hos Burt Bacharach och slutar med att konstatera att den här konversationen inte var så bra. (Den verkliga mening med livet visade sig ju sedan var att vara snälla mot varandra, motionera och litet bilder på penisar). Nåväl. Kan man sälja filosofi med glossigt omslag? Det skulle kunna vara en metafor för den väg journalistiken bör gå. Snygg förpackning, genomarbetat och djupt innehåll. Alex Jonsson, KTH, gjorde häromdagen en spaning på framtidens mediekonsumtion där han såg print som statusmedier. För att nå dit tror jag att det behövs både ett genomarbetat innehåll och en snygg, funktionell form. Den som kan kombinera de två sakerna kommer vinna.
Framtiden tillhör oss (47+)!
Stockholm har vunnit pris. fDi Magazine (ägd av Financial Times) har utsett regionen till European Region of the Future. För vem då? Inte för ungdomarna som rimligen borde vara de viktigaste bärarna av framtiden. Bostadsbristen och priserna gör att de inte får någonstans att bo och arbetslösheten är bland de högsta i Europa. En lysande framtid här har väl företag som Attendo och Carema som satsar på dem som blir så gamla att ingen längre orkar ta hand om dem eller bry sig. ”Cheer up, death’s around the corner” lär Sibelius ha sagt under sina sista tysta år. Humor!
Rör inte min totempåle!
Spridda intryck av Vancouver.
Kanadensare är ganska lika svenskar: grå, illa klädda och trevliga. Alla går med huvor uppe (det regnar mycket i Vancouver) och på
Alternativ parksskylt Foto: JG
morgonen…RÄTT!… har alla kaffemuggar i händerna. Och musik i lurar. Vid övergångsställena har de inte tickanden som visar när man ska gå utan olika fågelljud som skiljer sig åt så man inte börjar gå när det slår om till grönt på övergångsstället bakom en osv. I parken finns den en särskild fil för rullskridskoåkare och skyltar som ber en att inte beträda totempålsområdet!
Det finns otroligt många asiatiska invandrare. I vissa städer över 50 procent. Asiatiska fjortisar fullständigt översvämmar kvarteret där mitt hotell ligger. Många avlägsna orter vill mycket gärna ha fler invandrare. Så försöker till exempel Saskatoon, i Saskatchewan, aktivt få invandrare att flytta dit. På tv finns det nyheter på kinesiska och i vissa skolor har de särskilda program för att få upp invandrarbarnen i nivå med det vanliga skolsystemet.
Många kanadensiska kvinnor ser ut nästan exakt som Celine Dion men en kanadensiska jag talade med försäkrade att Dion är en skam för hela landet. Vi har alla våra hang ups.
I grundlagen finns inskrivet att varje stat har eget ansvar för energiförsörjningen och kontroll över egna energikällor vilket gör det svårt att ha en nationell energipolitik. Québec till exempel har stora floder och mycket vattenkraft men exporterar den till USA istället för till andra kanadensiska stater. Det finns också bara en nationell väg som går genom hela landet. En stor del av Kanada är väglöst land, inte obebott dock, utan folk flyger när de ska förflytta sig. Kanada är världens andra största land efter Ryssland.
Varje kväll på nyheterna ägnar man några minuter till att se vad lilla drottningen, Englands Elizabeth, som också är drottning i Canada, har haft för sig på senaste tiden. Overkligt!
Väl hemma igen slås jag av hur otroligt rikt Stockolms innerstad är. Vackert, rent och trendriktigt. Vancouver var nordamerikanskt fult om man bara såg till husen och denna fula stad låg överjordiskt vackert mellan berg och hav.
Over and out.
Enfin!
Äntligen någon som förstår vad som är viktigt här i livet. Lär er franska!!
Berättelser om vetenskap
Kandinsky.nu
Lyssnar. Från morgon till kväll. På vetenskapsmän och forskare som pratar om autism, nanocellulosa, försurade hav och kvantmekanik. Långt innan dagens slut är huvudet och anteckningsblocket fullt av mer eller mindre obegripliga anteckningar.
En hel del föreläsningar handlar om hur vetenskapsmännen ska nå ut med sina rön, hur de ska få allmänheten att förstå vad det är de gör och varför det är viktigt. Att det är ett problem, ett stort problem, blir allt mer uppenbart ju längre tiden går. För de kommer så sällan till saken.
De vill säga något, de vill berätta om sitt jobb och varför det är viktigt men de (de flesta)lyckas inte. Istället har de halvtimmeslånga uppräkningar av alla talarnas akademiska meriter följda av en presentation rakt upp och ned av verksamheten.
Kanske är det så att vara en berömd professor. Studenterna lyssnar ändå, för att de måste. Men om talarna funderade litet över vad det är som är grejen, kruxet, och berättade en historia? Då skulle jag inte ens behöva anteckna. Då skulle jag komma ihåg utantill. Så fungerar berättelser.
